Kommer ni ihåg ett inlägg där jag skrev att jag går igenom något jobbigt? Jag tänkte berätta lite kort om det, men det kommer inte bli så långt då det är privat och jag vet inte hur mycket min familj och släkt vill att jag delar med mig av. Jag skriver även det här för att få skriva av mig allt alltså inte för att folk ska tycka synd om mig eller något.

 

Det detta inlägg kommer handla om min morfar som dog för två veckor sedan efter en kort tid av cancer.

 

2012 så fick morfar en väldig svullnad på vänster sida av ansiktet. Doktorn kom fram till att det var en typ av cancer, lymfon. Han åkte ner till Karlstad under en tid för att få medecin, cellgift och i December 2013 var han nästan friskförklarad.

 

I april så åkte mamma, mormor och morfar till sjukhuset för ett återseende för att se till att allt gick åt rätt håll. Då hittade de en vit fläck som var några cm på ena njuren som kunde vara cancer. De bestämde att det skulle gå under sommaren för att se hur den utvecklade sig. Redan vid midsommar började det gå utför. Han blev svagare och orkade inte gå ut och gå som han gjort bara någon vecka tidigare. Det var antagligen då fläckarna börjde ta fart.

 

Sen i augusti när mamma, mormor och morfar åkte ner till Karlstad igen för att undersöka fläcken mer så hade den växt ytterliggare 10 cm ungrfär. De hittade även en lika stor fläck i nedre delen av bäckenet. Det fanns även något i lungorna och det fanns tecken på att det kunde var en cancer i hjärnan. Som tur var så var det ingen cancer i varken lungorna eller hjärnan, utan bara vätska.

 

En vecka senare lades han in på sjukhus för att ta lite prover. En visit som kanske skulle vara en vecka, max, blev tre veckor. Han blev väldigt svag på sjukhuset och tappade nästan allt språk, så de behöll honom kvar. Den veckan han skulle ha fått kommit hem så fick han hög feber så att det blev uppskskjutet en vecka till. Han var hemma i sex dagar innan han var tvungen att åka ambulans till akuten mitt i natten. Sen bara någon timmer senare dog han själv. Mormor hade åkte hem eftersom att hon var tvungen att sova så hon endast sovit 10 timmar på en vecka. 

 

Jag trodde att vi skulle förlora honom i Karlstad redan då han gett upp när han fått diagnosen igen. När han väl kom hem så trodde jag inte att det skulle gå så fort. Vi hade räknat med kanske några veckor eller månader och inte bara dagar.

 

Morfar var en väldig busig person. Vid varje chans det fanns för honom att hitta på något bus eller retas så tog han den. Även in i det sista. Han har alltid haft det svårt med namn, men med hans alzheimer så blev det värre. Jag har blivit kallad Tilda, mellanjänta, lilljänta med mera för att han inte kommit ihåg mitt namn, men det har inte gjort ett enda dugg. 

 

 

PS. Jag insåg precis att det blev ett ganska långt inlägg och som sagt så jag skrev bara detta för att skriva av mig, inget annat!